...på en prommis i mörkret efter middagen för att rensa hjärnan efter dagens intensiva tänkande. Det var kallt som s*atan men efter en stunds raska steg fick jag upp värmen någorlunda. När jag kom hem hittade jag en halvsovande 5-åring i min säng. Jag kryper ner hos honom och frågar viskande varför han ligger i min säng. Då svarar han, fortfarande halvsovande: Så jag kan krama dig när du sover mamma, jag tror du behöver det...

Gosnos!

Alltså, livet är inte BARA pestigt på grund av all snö. Nej, i själva verket är livet ganska så härligt trots det sunkiga vädret och trots pressen och stressen över uppsatsen. Att få tillbringa dagarna hemma i soffan i sällskap med någon jag tycker om och att få fördjupa sig i ett ämne jag tycker är intressant, det är faktiskt inte det sämsta.

Kommer i framtiden absolut se tillbaks på den här tiden som störtmysig. Tända ljus, pepparkakor och julmust och att få slippa gå ut en vanlig vardag. Det funkar finfint!

Sedan att livet i övrigt kommer i andra hand, det börjar jag, men även familjen, vänja oss vid så smått.

Alla är helt hypade över snön precis som om det var det festligaste i livet. Snö är kall och blöt. Vad är det roliga med det? När den dessutom kommer ner på tvären...

Nä, mer sommar och sol åt folket!