Det är lite festligt att min besökarskara här på bloggen nästan har fördubblats sedan jag började lägga ut LCHF-recept för ett par veckor sedan. Kul att se att så många som 50 st har kommit hit de senaste dagarna genom att söka på LCHF-pizza på google till exempel. Ännu roligare hade det varit med lite feedback på recepten naturligvis, men jag är ändå glad över att få dela med mig.

Kommentarer på det?

Ja vad säger man. Nu är ytterligare ett läkarsamtal avklarat och jag vet inte om jag känner mig klokare för det. Tack å lov så verkar jag ha fått världens mest hängivna läkare för hon uttalade vid flera tillfällen att hon inte tänker ge sig förrän hon hittat felet på mig.

Så som ni då kan räkna ut själva har de inte gjort det än. Alla prover såg fina ut så vad de gör nu är att rikta in sig på lungorna, där lungröntgen faktiskt har visat att det finns någonting. Så nu blir det ytterligare röntgen för att kunna lista ut vad det är som gömmer sig där. Gissa hur skönt det känns att de inte släpper den pucken? Även om den skrämmer skiten ur mig...

Läkaren tyckte att jag skall fortsätta ta det lungt. Så från måndag kör jag halvtid på jobbet i två veckor. Skall bli härligt att börja jobba igen men om jag skall vara ärlig känns det ganska skönt att  få mjukstarta. Febern har ju hållt sig lite lägre denna veckan och jag hoppas att det fortsätter så.

That was alles för idag!

Tänkte jag skulle gå och lägga mig med huvudet kan inte riktigt sluta snurra.

Funderar på vad läkaren säger när hon ringer mig i morgon. Febern är inte borta, men den har varit lite lägre nu under de senaste dagarna. Är det på väg att ge sig nu? Planen är att jag skall jobba på fredag. Är visserligen sjukskriven veckan ut, men nu vill jag verkligen jobba och en ensam fredagkväll kan väl vara en lagom start. Tänk om de har hittat någon allvarligt fel. Skall jag fortsätta vara hemma då?

Tänk om de inte hittar något fel alls. Har jag inbillat mig att jag har haft feber i snart 10 veckor då? Är febern stressutlöst? Jag lovar, jag har fått den frågan mer än en gång... Svaret är, jag tror inte det. Nog för att jag varit trött, stressad och lite smått utarbetad under hösten, men nej jag har en gång för många år sedan varit nära att gå in i väggen och så känns det INTE nu. Känslan är inte ens i närheten av hur det kändes då.

Då vantrivdes jag på mitt jobb, hemma, med hur jag var, vem jag var...

Så är det inte alls nu. Jag ÄLSKAR mitt jobb (nästan varje dag). Jag är tillfreds (nästan jämt) hemma. Och jag är (nästan) alltid nöjd med den personen jag blivit.

Alltså, jag tror verkligen inte att jag har fått feber för att jag är stressad. Däremot stressar det mig enormt att jag aldrig blir frisk!

Jag har varit hemma från jobbet i två veckor nu. Två veckor som jag visserligen har fått ta igen mig på. (Är faktiskt så utsövd att det inte är några större problem att gå upp med barnen på morgonen), men annars har jag inte fått så mycket gjort. Jag har MASSOR på hög som jag har kiunnat sysselsätta mig med. En del har jag fått gjort. Men energi nog att göra allt jag velat har jag inte haft.

Tänk så många vänner jag kunde passat på att ringa. Till alla de som jag är så dålig på att höra av mig till...

Nä, mycket film har det blivit. Och mycket bloggande ;-)

Tränat har jag knappt kunnat göra. Har kört några mycket lugna yogapass. Det är allt. Gissa hur frusterande det är? Lugna promenader hade säkert fungerat om det inte vore så sabla kallt ute. Det värker i hela kroppen bara jag tänker på hur kallt och gräsligt det är. Skall jag någonsin komma i form igen? Träningvärk när det redan gör apont i hela kroppen. Skulle inte tro det va!

Men nu är det lite varmare ute. Våren kanske, kanske är på gång.

Vänder allt då? 

Nu när ljuset äntligen börjar återvända så återvänder hoppet om att det faktiskt kommer bli sommar detta året också. Tack vare den låååångvariga kylan och långa vintern höll jag nästan på att tappa hoppet där ett tag. Men nu tror jag på det igen.

Bläddrade igenom alla gamla sommarbilder för lite mer inspiration. Måste erkänna att man knappt är på riktigt ;-)

Vaknade i morse och var feberfri. Tjoho! Det var flera veckor sedan som tempen var så låg som nu! Hoppas, hoppas, hoppas att det är på väg att ge sig! Skall prata med läkaren på torsdag och hoppas, hoppas, hoppas att jag är fit nog att jobba på fredag!

Att vara hemma utan ork är fruktansvärt irriterande. Idag har jag fått iväg Axel till skolan, bytt en glödlampa, vattnat blommorna, käkat frulle, bäddat sängen, plockat ur diskmaskinen och betalat räkningar. That's it.

Nu är jag helt färdig. Skall bädda ner mig i soffan och titta på skidåkning. Fatta frustrationen! Så mycket jag skulle vilja göra och ingen ork. Men NU vänder det. Jag känner det på mig. Det är varmare ute, det är mars, snart kommer vårkänslorna! Snart så!

Eller så lurar man helt enkelt sina barn att göra jobbet åt en...

Vilken frustration det är när hemmet sakta med säkert håller på att gro igen och de som borde ta tag i det är sjuka, varav den ena har varit det j**vligt länge nu. Hemmet försunkas och det finns ingen ork att göra någonting åt det. *Gaaaah*

Magnus orkade, trots feber, tvätta 6 maskiner tvätt igår. Gissa vem som känner sig tvungen att ta hand om det idag... Men jag vet inte, det är kanske ett friskhetstecken när man ändå börjar lägga märke till skiten ;-)

Om jag laddar i soffan en stund så kanske jag orkar ta en svängom med dammsugaren i eftermiddag.

... har jag nu en vääääldigt sjuk man som ligger nerkrupen i sängen.

Skall jag vara hemma med någon som är ÄNNU sjukare än vad jag själv är i morgon? Vem skall pyssla om mig då? Å laga middag? Å plocka med disken? Å göra läxor med barnen? Å (veåfasa) handla!

Nä. Fy bubblan säger jag bara!