Har spenderat dagen ömsom liggande i soffan och i sängen. För tro det eller ej. Jag jag feber IGEN! För sjuttiotolfte gången i år. Det är verkligen inte roligt att vara sjuk hela tiden. Jag är ju för sjutton oftare sjuk än vad mina barn är. Nu hoppas jag verkligen att febern bara är en biverkan på sprutan jag fick igår och inte alls har något samband med förkylningen och skrapet i halsen som  jag dragits med hela veckan! I morgon är det ÄNTLIGEN dags att jobba efter nästan två veckor utan jobb. Jag är inbokad på sju pass denna och nästa vecka och GISSA hur mycket jag vill ringa återbud för att jag är sjuk? Inte alls faktiskt! Börjar inte förrän halv två i morgon och då skall jag vara feber och snorfri. Sådetså!

Häpp, så var det avklarat. Tog en snabb cykeltur till jobbet, väntade 1½ minut, fick sprutan och cyklade hem igen. Nu skall förhoppningsvis resten av familjen få möjlighet att vaccinera sig snart de med. Men nu har åtminstone jag och sonen fått det avklarat. Skönt det!

Vet om att jag inte gjort något annat än gnällt denna hösten. Har ärligt talat varit en riktig surkärring. Men de senaste årens pluggande, följt av en sommar med galet mycket jobb, krönt av en förfärlig höst utan jobb, utan pengar och utan gnista har resulterat till en energinivå långt under det normala. Jag har verkligen mått dåligt över situationen och då främst över att inte riktigt känna igen mig själv.  Har prövat massor av olika taktiker, men inget har egentligen fungerat.

Men kan det vara så att det nu har dykt upp någonting som ger mig ork att vända trenden? Att hitta tillbaks till att leva livet fullt ut? Något att se fram mot. Något att njuta av...

Om allt går som det skall så spenderar jag och sonen veckan innan jul ungefär såhär:

Håll nu tummarna ORDENTLIGT!

Har en liten 6-årig kille här hemma som de senaste månaderna har varit otroligt tramsig när det gäller att gå och lägga sig. Han skall helst sova i någon av hushållets andra 4 sängar och kan hålla på i timmatal innan han kommer till ro. Denna företeelse är vi borskämda med att ha sluppit innan. Vare sig hans storasystrar eller han själv har hållt på så här förut. Nä de har somnat så fort de lagt huvudet på kudden, alla tre. Kanske man skulle kunna kalla oss föräldrar lite bortskämda, jag vet inte...

Ikväll när han tramsade runt som mest, så slog det mig att jag var PRECIS likadan när jag var liten. Mina föräldrar var tvugna att finnas kvar på övervåningen på kvällarna när jag skulle sova. De skulle titta på tv så att jag hörde att de var där. Ljudet på tvn fick inte vara för högt för då kunde jag inte sova, men inte heller för lågt för då visste jag inte om de var kvar. Varför jag höll på så var för att när jag var liten så var jag extremt mörkrädd.

När jag kom till insikt över mina egna känslor som 6-åring var det inte svårt att räkna ut att det är det är mörkrädd som lillebror är. Varför kom jag inte på det tidigare? Han har inte sagt ett ljud om hur han känner. Han har ju delat rum med någon av sina systrar större delen av livet och nu har han ett eget sovrum som dessutom ligger längst bort i lägenheten. Närmast ytterdörren. Att sova ensam där borta har triggat i gång hans fantasi rejält. Tro sjutton att killen inte vill sova. *gullegubben*

Nu när hans något trögfattade mamma äntligen har fattat vad problemet är kan jag precis känna med honom. Jag vet precis hur jag själv kunde ligga och jaga upp mig när jag skulle sova. Men nu när jag vet om hur han känner så skall jag bara försöka räkna ut någon bra taktik för att det skall försvinna för honom. Så länge får han sova hos mig. Så det så!

Och som löken på laxen känner jag mig risig som bara den. Skrapig i halsen, ont i hela kroppen och småfrusen. Inte konstigt ett dugg att kroppen inte vill vara med när sinnesstämningen är så låg som den är.

Har ändå gjort det bästa av dagen. Spenderade ett par timmar i förmiddags med min braiga bok i soffan. Gick iväg med sonen så han blev vaccinerad, hem för fika och spel tillsammans med föräldrarna mina. Sedan klippning av en fin kompis.

Min tänkta springtur får jag ställa in på grund av det halsonda, så nu tänker jag mig en forsatt kväll i soffan och den resterande delen av boken. Sista delen i Twillight-serien, Så länge vi båda andas. Och den är SÅ spännande...

Trots att jag har haft en urmysig dag är jag superlåg. Bästa A och A (mina finaste klasskamrater) var här i förmiddags och käkade frulle. Några timmars ältande om vår ofrivilliga arbetslöshet och osäkra sysslesättning som timvikarier var oerhört skönt. Även om jag inget hellre önskar än att någon av dem får ett jobb så är det ändå liiiite skönt för självförtroendet att det inte bara är jag som inte har något riktigt jobb. Och även om jag inte alltid har förmågan att se att jag är bra som sjuksköterska (även om jag någonstans inser att så är fallet) så VET jag om hur bra de båda är... Äh, töntigt resonemang, jag vet...

Under eftermiddagen kom A tillbaks med sina goa tjejer E och E så jag fick fixa till dem i håret, vilket var MYCKET välbehövligt. Fattar inte hur svårt det kan vara att få till en dag och klippa dem när både mamma och frisör är utan jobb! Tjejerna passade även på att härja loss med sonen en stund vilket var mycket uppskattat! Han sa till mig att han tyckte minsann jag kunde klippa dem lite oftare så de kunde leka med honom. Sötisen.

Nä, jag har väl egentligen ingen större anledning att vara såhär låg. Men jag gissar att det är en kombination av den ständigt gnagande oron över min ofrivillga arbetslöshet och en efterreaktion på den smått euforiska helgen. Mörkret gör inte saken bättre heller. Dessutom hade jag verkligen bestämt mig för att träna idag, vilket jag inte mäktat med och detta känns som ytterligare ett nederlag.

Det enda rätta just nu är nog att dra täcket över huvudet och hoppas på att sinnesstämningen i morgon är lite lättare...

Godnatt alla ni fina <3