Har en liten 6-årig kille här hemma som de senaste månaderna har varit otroligt tramsig när det gäller att gå och lägga sig. Han skall helst sova i någon av hushållets andra 4 sängar och kan hålla på i timmatal innan han kommer till ro. Denna företeelse är vi borskämda med att ha sluppit innan. Vare sig hans storasystrar eller han själv har hållt på så här förut. Nä de har somnat så fort de lagt huvudet på kudden, alla tre. Kanske man skulle kunna kalla oss föräldrar lite bortskämda, jag vet inte...

Ikväll när han tramsade runt som mest, så slog det mig att jag var PRECIS likadan när jag var liten. Mina föräldrar var tvugna att finnas kvar på övervåningen på kvällarna när jag skulle sova. De skulle titta på tv så att jag hörde att de var där. Ljudet på tvn fick inte vara för högt för då kunde jag inte sova, men inte heller för lågt för då visste jag inte om de var kvar. Varför jag höll på så var för att när jag var liten så var jag extremt mörkrädd.

När jag kom till insikt över mina egna känslor som 6-åring var det inte svårt att räkna ut att det är det är mörkrädd som lillebror är. Varför kom jag inte på det tidigare? Han har inte sagt ett ljud om hur han känner. Han har ju delat rum med någon av sina systrar större delen av livet och nu har han ett eget sovrum som dessutom ligger längst bort i lägenheten. Närmast ytterdörren. Att sova ensam där borta har triggat i gång hans fantasi rejält. Tro sjutton att killen inte vill sova. *gullegubben*

Nu när hans något trögfattade mamma äntligen har fattat vad problemet är kan jag precis känna med honom. Jag vet precis hur jag själv kunde ligga och jaga upp mig när jag skulle sova. Men nu när jag vet om hur han känner så skall jag bara försöka räkna ut någon bra taktik för att det skall försvinna för honom. Så länge får han sova hos mig. Så det så!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...