Om jag igår var det närmaste euforisk när jag lämnade praktiken så räckte det med en timme där i morse för att sänka mig totalt. Helt plötsligt kunde jag ingenting, var helt bakfram och undrade varför i helvete jag för tre år sedan kom på att jag skulle bli sjuksköterska. Det var så illa att tårarna brände bakom ögonlocken och jag var tvungen att dra några djupa andetag på toa för att inte bryta ihop helt.

Efter några peppande ord av A (jo, vi praktiserar på samma ställe) kändes det ändå lite bättre och jag lyckades reda upp dagen någorlunda. Men jag har lite ont i magen för att gå dit i morgon. Hoppas dock att det flyter lite bättre då...

 

PKN

23 april 2009 16:32

Jag vet varför du valde det du valde för tre år sedan! Du tycker om mötet med människor! Du bryr dig om hur andra har det och vill kunna hjälpa! Du har tålamodet som krävs! Du är bestämd med en mjuk framtoning och det behövs inom vården! Du har allt jag skulle vilja att den sköterskan jag träffar när jag behöver hjälp ska ha! Du är helt rätt för jobbet. Nu hoppas jag du vet varför du gjorde ditt val för tre år sedan!Puss på dig!

 

Anna

23 april 2009 17:25

PKN: Tack älskling! Vad skulle jag göra utan dig! Den egoboosten kommer jag leva på länge. God vad jag längtar efter dig! Puss.

http://anna-panna.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...