Jag är en sådan där hopplös människa som hamnar i styrelser precis hela tiden. Styrelsearbete är oftast himla roligt, oerhört utvecklande och lärorikt men ibland kan jag nästan undvika att gå på årsmötet i de föreningar jag är medlem i bara för att inte "hamna" i styrelsen. Jag har oerhört svårt för att inte anta en utmaning och ännu svårare för att säga nej. Blir oftast väldigt smickrad när jag får en förfrågan från en valberedning och har även svårt att säga nej av den anledningen.

Detta året hade jag bestämt mig för att hålla helt styrelsefritt. Jag känner dels att jag inte hinner med och dels att jag måste få lite sug för att jobba med styrelsearbete igen. Men kan säga att de sista fem åren har det blivit lite för mycket av det goda helt enkelt. Så alla styrelseuppdag är avslutade utom ett, som ordförande i vår junisförening. Men det är inte särskilt betungande. Under våren har jag tackat nej till 7 st styrelseuppdrag och min förmåga att säga nej när jag faktiskt inte vill är något jag är lite stolt över. Även om jag har haft ångest varje gång jag har gjort det. Senast förra veckan tackade jag nej till ett uppdrag där personen som ringde var så påstridig att jag till slut (mot alla mina principer) blev snäsig och kände mig skitotrevlig. Jag kände att jag nästan fick panik och ville bara skrika  att LÅT MIG VA!!!! Det gjorde jag naturligtvis inte, men det är inte helt lätt att säga nej, när folk inte är van vid att jag gör det.

Senast idag pratade jag med några kompisar om det. Hur duktig jag har varit att tacka nej till massa uppdrag som jag ärligt talat inte är så intresserad av. TROTS, att jag känner mig smickrad.

MEN...Ikväll ringde en person från en valberedning och kom med ett erbjudande som jag nog visst inte kan tacka nej till...Ett spännande uppdrag som jag kan lära mig SÅ mycket av. Ett erbjudande som kanske inte kommer åter...Helt otippat...

Så gick det med den taktiken!