Hämtar sonen på dagis vaje dag han är där. Vecka ut och vecka in, månad efter månad och varje dag känner jag samma lycka.

Dagen kan vara förövrigt vara pissig som bara den, men just den lilla stunden som sonen och jag kramas, pussas, säger att vi har längtat efter varandra och sedan vandrar småpratande hemmåt, då är jag lycklig. Jämt!

När flickorna var små hämtade jag i princip aldrig på dagis och som jag kunde längta efter det. Gissar att det är därför jag njuter till max över det nu. Även dagarna då han slänger sig storgråtande i famnen och hävdar att jag kommer alldeles för tidigt, eller när han tvärvägrar att klä på sig, eller bara är allmänt sur och grinig. Jag njuter från det att jag tittar på klockan och inser att det är dags att gå tills jag har hans armar runt halsen. För kram det får jag, hur arg han än blir på att jag kommer och stör honom när han leker som bäst.

Nu är det bara ett år kvar på förskolan innan det är dags för honom att börja skolan på riktigt. Gissar att saker och ting inte kommer att bli detsamma då. Så det gäller att njuta till max så länge det går. Varje dag!

 

Malin

14 augusti 2008 09:34

Känner igen det där :)
Ida vägrar att gå till dagis på morgonen, hon gapar och skriker och vill INTE dit. Sedan på eftermiddagen låter det likadant när vi skall hem.....
Men det är endå ett bra betyg till dagis när barnen har så kul att de motvilligt går hem, för de gillar ju att vara henmma med.
Kram

http://blogg.aftonbladet.se/17375

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...