...och det gör mig på obeskrivligt dåligt humör...

Idag lyckades jag helt förtränga att sonen skulle på utvecklingssamtal på skolan. När jag glad i hågen kom och hämtade honom på fritids möttes jag av två rejält sura fröknar som inte mjuknade ett dugg trots mina undergivna förlåt. Och så himla ont i magen jag fick... har aldrig missat ett endaste av mina tre barns utveckligssamtal förrut, och tro mig, jag har varit på några stycken...

Dessutom var det inte ens jag som skulle gå utan Magnus, så egentligen är mitt fel endast att jag inte har påminnt honom tillräckligt ofta. Ganska illa att jag mår dåligt va? Och ganska töntigt med?

Men jädrar vad jag har svårt att släppa det! Känner mig som en stor misslyckad skit, vilket har gått ut över familjen hela kvällen. Häxan surtant och endast över den enkla anledningen att jag inte bara kan släppa att det blev fel och att jag inte bara kan gilla läget att om fröknarna vill tycka att jag är världens slarvigaste morsa så är det ju faktiskt upp till dem... Jag vet ju hur det ligger till med den saken egentligen... Eller?

 

Kattis

10 mars 2010 22:35

Ja men då kan ju fröknarna försöka jonglera en avdelning som nyanställd ssk och se hur mycket tankar som finns över! Har aldrig varit så rörig i huvudet. Dessutom var det ju Magnus tur. Klart de blir sura men de kan ju mjukna upp när de får massa ursäkter! Skaka av dig - gå vidare. Det var ju inte ens ditt fel!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...