Så var första dagen på praktiken avklarad. Och det känns väl sådär...

Fast så är det väl alltid i början (iallafall för mig). Jag är helskeptisk och tycker bara att allt känns skitjobbigt. Det jobbigaste med praktiken är att jag går hemifrån 06.00 och kommer hem 17.00 och då kommer jag ändå 45 minuter försent till praktiken på morgonen och går 30 minuter för tidigt därifrånpå eftermiddagen. Känns skit B att missa nästan 1,5 timme varje dag, men på morgonen går det inga tidigare tåg och på eftermiddagen skulle jag få vänta över en timme på nästa tåg om jag stannade. 

Men som sagt, det är bara 4 veckor det gäller...

Sedan är ju det här med psykiatrin något helt nytt för mig. Jag är på en allmänpsyk avdelning och de betyder att de flesta som ligger där lider av depressioner. Något som jag i min enfald trodde skulle vara lättare än till exempel patienter med psykoser (och det kanske det är med, vad vet jag?). Men att vara på en avdelning där alla är djupt deprimerade är inte direkt upplyftande...Har försökt hålla distans hela dagen, men det är lättare sagt än gjort. Så nu är jag helt färdig...

...Ändå har jag inte gjort något självständigt arbete på hela dagen. Jag har verkligen varit en svans till min handledare (som för övrigt verkar gullig) hela dagen. Det är inte heller en roll jag trivs med. Jag vill visa framfötterna, ta för mig och försöka arbeta självständigt. Men det är nog bara att inse att det inte kommer att bli så på denna praktiken...

Nu skall jag iallfall slänga både sonen och mig själv i säng. Är helt slut och väckarklockan ringer 05.15 i morgon bitti. Tjoho!

Jaja, så tar vi morgon... i morgon!

Natti!