Wiiiiheoooo idag firar jag 1000 inlägg här på bloggen! Det tog 3½ år att få ihop alla dessa inlägg. Ibland har jag skrivit frekvent, vissa perioder nästan inte alls. MASSOR har hänt under åren. Jag har läst färdigt till sjuksköterska, börjat på världens roligaste jobb. Utbildat mig till yogainstruktör. Matilda har flyttat hemifrån. Axel har börjat skolan. Vi har rest, vi har varit sjuka, vi har varit friska. Vi har myst, vi har bråkat... Lägenheten har renoverats, jag har blivit faster två gånger om...

Toppar och dalar, ungefär som livet skall va! Nu kör vi 1000 till!

När jag och lillebror kom hem från skolan så hade vi egentligen tänkt att ge oss ut på en liten cykelutflykt, men eftersom storasystern har slarvat bort sina nycklar *ggggr* så fick vi snällt stanna hemma och vänta in henne.

Så istället stack vi ut på gården, sov middag i solen en stund och passade sedan på att fixa veckans skolläxa. Mycket roligare att göra den utomhus i den sköna solen än inomhus.  Dessutom är ivern stor nu såhär i början. Få se om det är lika kul om några år...

Sedan kom Maja hem och vi tog en middagslur TILL på gräsmattan. Haha, dagen har verkligen gått i slapphetens tecken. Jaja, verkligheten kommer snart ikapp...

Här har jag spenderat förmiddagen.

Inte för att jag är sjuk, mår dåligt eller är helt utpumpad, utan bara för att man skall göra det då och då. Att ligga i soffan och stirra i taket lite då och då skall tydligen göra underverk för kroppen och själen! Så i dag har jag investerat i min egen hälsa! Inte ett jota har jag gjort... *bara liiiite ljug*

Om en stund skall jag hämta Axel i skolan och sedan får det nog bli en eftermiddag ute i solen. Vädret är härligt idag även om det är med sorg jag konstaterar attt sommaren är slut. Därför gäller det att njuta av varenda lite gnutta sol man kan komma åt!

Vetni, det gick fint med yogan igår :-) De flesta som kom var gamla medlemmar men det var även några som var nya. Ett mysigt gäng iallafall! Magnus och Axel var med mig som support *kärlek* 

Det var vansinnigt jobbigt med SÅ skönt! Det gick SÅ mycket bättre än vad jag förväntade mig! Men jo, jag fick vad jag förtjänade. JORDENS träningsvärk! Ujujuj...

NU, skall jag sticka till jobbet!

Ha en trevlig fredagkväll!

Förmiddagen yogapass gick fantastiskt mycket bättre än vad det gjorde förra veckan och jag börjar återfå tron på att faktiskt fixa torsdagens säsongspremiär. Kroppen var faktiskt inte SÅ stel och jag kunde koncentrera mig näääästan hela tiden. Helt klart ett fall framåt!

Nu skall jag dock bara föröka snoka upp min bortblåsta inspiration. Hitta någon rolig vidareutbildning att gå eller nått.

Det skall nog bli fint det här skall vi se :-)

Tack alla ni fina som har gett mig respons på förra inlägget. Vill bara förtydliga att DET ÄR INGEN FARA ÄN!

MEN, jag är livrädd för vart min livssituation skulle kunna ta mig.  OCH jag har lovat mig själv att slå på känselspröten för att kunna upptäcka faran i tid. DESSUTOM har jag gjort en deal med mig själv och två av mina vänner att NEJ är ett ord som jag skall använda mig av lite flitigare ;-)

Nog om detta för nu.

Jag har ett tips att dela med mig av.

Jag skulle vilja lära mig att meditera. Tror att jag skulle må bra av det men paradoxalt nog så har jag inte ro att sätta mig ner och öva. Jag kommer dit en dag. Men nu har jag kommit på bästa sättet att varva ner hjärnan och hjärtat när jag känner mig stressad. Jag sätter på en cd skiva med någon skön yoga/avslappnings/spa-musik. Sedan lägger jag mig på min spikmatta och drar ett skönt täcke över mig. Sedan ligger jag där så länge det behövs för att komma ner i varv.

Oftast somnar jag, men vaknar utvilad efter en liten stund. Andningen normaliseras automatiskt när man ligger på mattan och en skön värme sprider sig i kroppen. Efteråt så är energinivån högre än innan. Det fungerar när som helst på dygnet. På morgonen för att få ny energi och på kvällen för att komma ner i varv. Lägger jag mattan i sängen blire effekten lite mjukare än om jag lägger den på golvet. Ett hårdare underlag fungerar inte så bra om tanken är att varva ner, så gör det för ont. Men lägger man den  då i sängen så är det SÅ skönt!

För massor av år sedan, eller ja, för 10 år sedan ungefär var jag stressad. Så stressad att jag inte orkade göra annat än att jobba och sova. Jag sov på lunchrasten istället för att äta. Jag mådde superdåligt och var en pain in the as för hela min omgivning. En riktig bitterfitta helt enkelt. När jag lyckades ta mig ur detta lovade jag mig själv att jag ALDRIG mer skulle hamna med näsan så nära den berömda väggen igen. Jag skulle bli den styrande i mitt eget liv.

Och jag lovar, jag har inte varit i närheten en enda gång sedan dess. Men jag har hela tiden varit livrädd för det. Varenda dag har tankarna vandrat tillbaks till tiden jag mådde så dåligt och varenda dag har jag varit nöjd över mig själv att jag har lyckats hålla mitt löfte till mig själv. Därför har jag tagit det lugnt när jag har behövt, lyssnat på kroppen, jobbat mycket med avslappningövningar, yogan kom in i mitt liv. Ja, blivit mer harmonisk helt enkelt.

Men nu så kan jag lukta mig till faran och även om allt är coolt just nu så känner jag mig orolig. Orolig över att jag har tagit på mig för mycket, orolig över om jag kommer att kunna sätta stopp om det behövs. Jag har mycket runt omkring mig, Det har jag alltid haft och jag gillar det. Men jag gillar inte när jag får ett tryck över bröstet och när jag likt en struts stoppar huvudet i sanden och vägrar se åt vilket håll det barkar...

Jag jobbar heltid nu, med världens roligaste jobb förvisso, men ändock ett jobb som tar på krafterna. Jag vill gärna jobba fulltid men jag vet inte om jag pallar... I höst skall jag vara handledare för en sjuksköterskestudent. Gissa hur läskigt det känns... Dessutom skall jag få egna ansvarsområden på jobbet. Jag har ju inte ens kommit in i jobbet än! Det förväntas mycket av mig och jag är livrädd för den dagen som jag inte vågar erkänna att jag känner mig som en nybörjare på mitt jobb längre...

Jag har tre barn. Ett barn bor förvisso inte hemma, men jag lovar jag lägger lika mycket energi på henne som de som bor hemma. Axel har precis börjat skolan med allt vad det innebär. Maja börjar högstadiet och går in i tonåren... Jösses Amalia! Jag vill finnas där för dom på ett sätt som jag känner redan nu att det inte kommer att funka. Jag har skämt bort både dem, men mest mig själv, med att ha mycket tid tillsammans med dem nu de åren när jag har pluggat. När tjejerna var små och jag jobbade som mest så sa jag ofta lite kaxigt till andra, som för att ursäkta mig själv, att det är bättre med kvalitetstid med barnen är med kvantitetstid.

Men det är SÅ fel, jag inser det nu! Det är att finnas där mycket som är grejern!

Jag har familj och vänner som jag vill hinna träffa mer, jag vill vara den bästa fastern i världen för mina älskade syskonbarn. Jag vill inte träffa dem en helg varannan månad. Jag vill hämta dem på dagis, vara barnvakt och vara en del av deras vardag. De har bara en faster och då skall de banne mig ha den bästa!

Tre pass yoga i veckan skall jag instruera i höst. Jag älskar det. Det är det härligaste som finns, men jag har inte gått någon utbildning på länge, kommer inte vidare och är skraj för att de som går hos mig skall känna av det. Prestationsångest i samband med yoga. Det rimmar liksom inte rätt...

Jag har ett  mycket ärofyllt förbundsstyrelseuppdrag som jag är SÅ stolt över. Jag vet att jag skulle kunna göra stordåd. Men uppdraget hamnar liksom längst ner i prioriteringen hela tiden. Stressande?  Frusterande! Jag vill prestera! Men som det är nu så hinner jag knappt förbereda mig för möterna. Inte hinner jag läsa alla handlingar, svara på alla mail. Inte är jag väl värd mitt uppdrag då heller?

Jag vill finnas där för min familj, jag vill vara duktig på mitt jobb och dessutom jobba så mycket att jag faktiskt drar in en betydande summa pengar till familjeekonomin som jag inte har bidragit till speciellt mycket de senaste sju åren. Jag vill träffa nära och kära mer. Jag vill träna, inspirera andra...

Sedan har vi allt utöver. Tandläkartider, föräldramötet, barnens fritidsaktiviteter och så vidare. Det känns som om det alrig tar slut...

När det blir för mycket blir jag sittande i soffan eller liggande i sängen. Jag blir som förlamad och gissa hur stressad jag blir av varje sekund som försvinner ur mitt liv till ingen nytta?

Sedan känner jag mig lite orolig över att jag känner såhär redan nu. Hur skall det då inte bli till vintern när det är kallt, regningt och framförallt MÖRKT!

Inser att alla dessa känslor har MASSOR att göra med min semester. Tre veckor i solen TILLSAMMANS med familjen där jag hann läsa 9 böcker och det mest ansträngande var att resa sig från brassestolen, sätta på badskorna och gå tio steg ner till havet för att svalka sig. Kontrasterna är enorma. Jag fattar det. Jag kommer snart in i livet igen. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite orolig...

Nä, vad säger ni? Daxs för ett avslappnande yogapass innan det är dags att gå till jobbet eller?

Jag begriper verkligen inte hur det går till. Men jag som älskar att röra på min kropp och att träna har ÅTERIGEN förvandlats till en rultig 3 barns morsa med en rejäl vetedeg (om än en väldigt solbränd sådan) runt min mage. Formen är som bortblåst. Poff, liksom...

Varför lär jag mig inte att prioritera träningen när jag mår så dåligt av att inte göra det? Attans Anna, nu är det skärpning igen!

Körde ett yogapass i morse (det första på HUR länge som helst) och jag säger bara shit, vad jobbigt det var. Musklerna var stela, jag hade ingen som helst styrka i dem heller för den delen. Och nästan värst av allt, jag klarade inte av att fokusera ordentligt på vad jag höll på med heller. Dessutom var det flera rörelser som var extra svåra att utföra på grund av nämnda vetedeg! Katastrof.

Yogaterminen startar nästa vecka. Vojne, vojne...