På mornarna är sonen oftast tröttare än tröttast. Har gör allt för att slippa öppna ögonen och som mamma gäller det att ha en ängels tålamod för att inte morgornen skall bli en plåga för oss båda. Något som inte alltid är helt lätt när man känner sig som en zombie själv.

I morse var jag som vanligt inne och försökte vänligt men bestämt väcka sonen sådär en sjuttiotolv gånger. Jag pussade, klappade och viskade i örat på honom de första gångerna. La fram kläderna, tände lampan och tjatade de sista. Men som vanligt bara han tvärvägrade att vakna. Jag lastar honom inte för det är en lika stor plåga för mig själv att komma ur sängen.

Iallafall, den sista gången jag gick in hade han släkt lampan som jag precis hade varit inne och tändt och puttat ner kläderna som jag lagt fram från sängen. Då sa jag till honom att vi måste gå nu annars missar vi förskolan? (konstigt sagt förvisso, vadå missa förskolan?)

Då viskade han, fortfarande med ögonen slutna. Men mamma, det går inte, jag är alldeles, ALLDELES för klen...

 

PKN

4 februari 2009 14:47

Att man ska behöva läsa sig till dessa förändringar i ditt liv. Vi hörs på tok för sällan. Längtar efter er. Kram PKN
Du har väl fått mitt e-vykort?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...