Nu skall ni få ett erkännande från mig. Något som jag trodde jag aldrig skulle dela med mig av. Det är så pinsamt, men jag behöver verkligen allt stöd jag kan få för att klara av detta, så jag väljer att berätta ändå. Kanske jag kan få lite pepp som gör att jag klarar av det...

Jisses, nu tror ni väl att det är värsta avslöjandet på gång ;-)

Såhär är det. Jag har problem med min vikt. Jag är för rund för att det skall vara hälsosamt och det är någonting som jag mår dåligt över. Har varit överviktig sedan 20-års ålder ungefär och har slitit ganska hårt över att inte bli större än vad jag är. Jag älskar att träna och ser mig som ganska vältränad. Maten sköter jag bra för det allra mesta, men jag har svårt att hålla vikten ändå. Gick med hjälp av viktväktarna ner till min målvikt (som egentligen var 5 kilo för mycket) för tre år sedan. Sedan dess har jag slitit HÅRT för att hålla den. Den senaste året har jag dock gått upp 5-6 kilon och det är INTE kul. Har hela hösten viktväktat och det har inte hänt någonting. Jag står helt still!

Nu prövar jag en ny taktik, vilken jag egentligen inte tror på. Någon jag tror är kortsiktigt, men är desperat nog att pröva. I fredags började jag gå på pulver. Dricker ersätter maten med pulver fyra gånger om dagen och äter middag tillsammans med familjen varje dag. Trodde inte att jag skulle utsätta min kropp för det här, men fungerar det så mår ju min kropp faktiskt bättre i längden. Har tänkt mig två veckor till att börja med. Hoppas att jag orkar bara. Hungern är inga bekymmer än så länge, men värre är det med orken. Håller på att tuppa av varje gång jag reser mig upp. Hyfsat puckat faktiskt...

Nu när jag väl är igång så hoppas jag att jag kan tappa en del som gör att jag kommer ifrån den här hemska platån jag ligger på. Mitt mål är att jag skall ligga på min önskevikt till sommaren. Den är just nu 9 kilo bort.

Wish me luck! 

 

mams

19 november 2009 12:41

Allt ok med ett bra mål Kram

 

bror

19 november 2009 14:32

Good luck...

 

Kattis

21 november 2009 11:51

Jag hör dig syster och är inte långt bakom! Den här veckan har även mina tankar vandrat till snabbfixdieternas förlovade land... Dock är jag betydligt mer förtjänt av mina kilon är du; tränar ingenting, äter onyttigt. Hittar liksom inte mitt jävlaranamma! Brukar gå rätt bra när det väl infinner sig men lyser med sin frånvaro. Let me know how it goes!

http://www.metrobloggen.se/kattiskorvapa

 

Jenny

21 november 2009 17:23

Förstår precis. Det är då man står i Dar es Salaam och funderar på att testa att dricka kranvattnet för då sätter det nog fart minsann och så blir man smal och uttorkad...
Kämpa på. Så länge du vet att du duger utmärkt ändå.

http://grusimaskineriet.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...