Kom glad, pigg och förväntansfull (nä, jag skojar inte) till jobbet och jag hann inte mer än innanför dörren innan min handledare glatt meddelade mig att nu var det minsann dags för mig att ta eget ansvar för alla våra 10 patienter. Gulp, den var jag naturligtvis inte beredd på men jag svarade glatt att jovisst det lät som en bra idé. Det tyckte jag ju naturligtvis inte alls, men det kunde jag ju gärna säga. Förvirringen var till en början  total, men jag försökte ändå lägga upp en strategi för eftermiddagen och kvällen.

Den gick det väl sådärbra med kan man väl säga. Jag slet som en galning och var både glad och tacksam över att jag hade en toppenbra undersköterska med mig plus att jag naturligtvis hade min duktiga handledare att ropa efter när det krisade (vilket det ungefär gjorde var 5:e minut...). Jag sprang runt och gjorde allt och ingenting på en gång och satt inte på min rumpa många sekunder.

Vid halvtio var vi iallafall klara, allt som skulle göras var gjort (tror jag), patienterna var överrapporterade till natten och min handledare och jagsjälv stämplade glatt ut. Jag var förvisso mer trött än glad, men ändock vid gott mod. När vi kommer ner i omklädningsrummet tycker jag att jag har väntat på den positiva feedbacken (som jag tyckte jag gjort mig förtjänt av) från min handledare länge nog och säger till henne att det där gick ju bra att ta hand om alla patienter själv på det där viset. Då svarar hon, fortfarande lika glatt, att jovisst det gick ju bra och att hon hade medvetet låtit mig ta alla patienter eftersom det var så extremt lungt på avdelningen och det ändå knappt var någonting att göra... *öhhhh*

Tjenare... Lungt? Hur är det då när det INTE är lungt undrar jag?

Plötsligt kändes inte allt så glatt längre!

 

Kattis

14 juni 2009 11:01

Nej! Vaeeeee detta?? Inte just! Usch vad jag lider med dig när jag läser. Tur på något sätt att man inte vet sånt innan man kommer till jobbet så man ändå har en god natts sömn att stödja sig på. LITE att göra? Usch. Jag gick ju min första kväll i fredags. Tycker att det känns ok på jobbet men det beror ju, i mångt och mycket, på att E gör allt det jag inte hinner och påminner mig om allt jag glömmer. När jag sitter och stirrar framför mig och tror att allt är gjort så har jag oftast glömt dokumentera saker och faxa papper och kolla provsvar. Det är inte bra grejer.

http://www.metrobloggen.se/kattiskorvapa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...