Håller nervositeten inför morgondagen på stången genom att rensa papper. Inte den roligaste  sysslesättningen förvisso, men ack så välbehövlig. De senaste fyra åren har jag haft total papperfobi och bara samlat dem på hög. De enda kuvert som jag öppnat är de som förefallit innehålla tråkräkningar. Så nu åker de resterande äntligen i soporna!

Känns som om det är dags för nystart på mer än ett sätt i livet just nu! Ungefär som på nyår. Nu jädrar! Härmed lovar och svär jag att papprerna aldrig mer skall få ta övertaget!

En känslomänniska är jag. Av stora mått. Det är ingenting jag förnekar. En mer lättlipad människa får man leta efter. Men nervös blir jag inte speciellt ofta. Lite småpirrig kanske, men inte nervös. Iallafall inte så att jag låter det påverkar mig utan är jag småpirrig sätter jag upp värsta coola fasaden. Har nog inte varit riktigt nervös sedan jag var 13 år och skulle dansa i en talangjakt på torget i Lerum *ryser vid minnet*  Men i morse...

...så slog nervositeten över att börja jobba i morgon till som ett slag i magen. Satt och åt frukost och kunde helt plötsligt inte svälja mackan jag hade i munnen. Trodde jag skulle kräkas och pulsen dunkade och rusade på som aldrig förr. Det var nära att jag började hyperventilera och gråta, men tackochlov ringde telefonen och när jag pratat färdigt hade det lagt sig någorlunda...

Fy, vilken obehaglig känsla.

Taktiken för resten av dagen är att förtränga vad som skall hända i morgon och inte låta nervositeten ta över förrän jag väl är på jobbet i morgonbitti. Då kommer jag ju ändå inte ha tid att vara nervös.

Nu gäller det bara att sysselsätta sig resten av dagen för att skingra tankarna!