Magnus undrar vad sjutton Göteborgsvarvet blev av för min skull, vilket man absolut kan undra. Vad vad det som hände egentligen?

Förra årets lopp var en fantiskt upplevelse och samma stund som jag defilerade över mållinjen bestämde jag mig för att anmäla mig även till årets lopp. Jag var taggad till tusen och fast bestämd över att årets lopp skulle bli lika positivt som förra årets. I höstas blev det i princip ingen konditionsträning för min skull till förmån för en c-uppsats och en fasligt massa yoga. Vid nyår satte jag ivrigt igång min löpträning, men sjuka följde på sjuka och jag fick starta om från scratch flera gånger. När det var två veckor kvar till start tog jag det definitiva beslutet att inte springa på grund av alldeles för dåliga förberedelser.  Förmodligen hade jag kunnat ta mig runt varvet på ren viljestyrka, men till vilket pris? Det kändes inte riktigt som om det var värt att byta ut förra årets positiva upplevelse mot en plågsam, vilket det förmodligen blivit om jag ställt upp.

Däremot kan jag säga att jag var vansinnigt avundsjuk på min pappa och bror som sprang och jag är än mer revanchsugen inför nästa år. Inte en suck att jag missar varvet en gång till!