Gårdagen var ju första dagen på resten av mitt liv och därmed mitt liv som mindre köttbullelik. Det känns helrätt att vara på G igen och som jag längtat efter det (trots bristen på energi att ta tag idet.) Maten funkade perfa och jag fick kommit ut på en härlig kvällsprommis tillsammans med mamma. Underbart!

Måste försöka få tränat någonting varje dag. Vet ju att jag mår SÅ mycket bättre om jag gör det! Skall se om det blir en prommis ikväll igen, eller om det rentutav kan bli en joggingtur! Hoppas bara att regnet avtar snart, det blir så mycket roligare då på något vis...*S*

Har roat mig nu på morgonen att kollat in en del nya bloggar och förundras över vad det är som driver folk när de skriver. Påfallande många ängnar mycket av skrivandet till att locka nya läsare. Det känns som om bloggens existensberättigande enbart hänger på hur många läsare man har...Förstår mig inte riktigt på det där... Det måste vara jobbigt det där, att bara jaga läsare. Det är klart att jag tycker (jag skulle ljuga annars) att det är kul om många läser vad jag skriver, i synnerhet om jag får feedback. Men att jaga läsare bara för att... Jag resonerar nog som så att om folk gillar det jag skriver så kommer de tillbaks, och det är ju fasligt roligt!

Sedan är det många som har lagt in reklam på sina bloggar och jag kan förstå om man vill tjäna pengar på det man skriver om man har tusentals besökare varje dag. Men det känns lite som en utopi att bli rik på bloggen om man bara ligger (eller bara och bara) på ett par hundra besökare dagligen. Eller är det jag som tänker fel? Iallafall tycker jag att det är många bloggar som kanske har lite fel fokus och det är iallafall ingenting som lockar mig att läsa..

Okej, nu är det fokus som gäller...

Har berättat förrut att jag med hjälp av viktväktarna under 2006 gick ner en faslig massa kilon. Det var lovely och jag har hållt min vikt stadig ända fram till nu. Nu har det spårat ut helt och hållet. Egentligen beror nog urspårningen i ganska liten grad på att jag har ätit fel. Nej, den stora boven i dramat är den totala brist på träning som har rådit under sommarlovet. Inte bra alls!

Jag trivs verkligen inte alls med min nya, runda kropp (även om den är långt från så rund som den en gång i tiden var)

Och nu får det sjutton vara nog. Har gjort en deal med en kompis om att vi båda skall ner under vår målvikt igen och när vi båda har lyckats med målet skall vi unna oss något riktigt härligt. Vad har vi inte riktigt bestämt, men typ en lånweekend i Barcelona kanske...*L*

Så idag har jag börjat räkna points igen. Inte kul, men en nödvändighet om jag skall uppnå målet. Har ingen våg hemma så jag vet inte hur många kilon det rör sig om, men jag skulle gissa på en 6-7 kanske. Skall till viktväktarna om ett par veckor, och det hade varit härligt att tappa ett par kilon till dess, då är jag förhoppningsvis inom ramen av vad jag får väga utan att betala veckoavgift. Så nu är det järnet! 

Är taggad till tusen!

Skulle till svärmor på middag för att hon skulle få fira sonens 5-års dag lite försenat såhär en månad i efterskott, men hoppsanikaloppsan vi hamnade visst på Liseberg istället. Barnens farmor hade nog lite dåligt samvete för att hon inte hunnit med oss på hela sommaren, så hon tyckte att hon borde ta med och bjuda hela la familja på Liseberg.

Behöver jag tillägga att hon fick många pluspoäng hos sina barnbarn *S*

Vi har inte varit där på flera år. Inte för att vi inte tycker det är skitkul att åka allihop. För det gör vi! Det är bara det att varken maken eller jag riktigt pallar med sådana där ställen som ofta tar fram det värsta hos människor. Liseberg är ett sådant ställe. Tycker att det kryllar av barnfamiljer som bråkar, skäller och gråter, och eftersom Liseberg eller ja, nöjesparker, festivaler osv, är ett sådant ställe där alla bara skall vara glada så tycker jag det blir så sorgligt...

Någon som hänger med på resonemanget?

Alltså, i vår familj har vi en oskriven regel att man inte bråkar, skriker eller tjafsar när det är meningen att man skall ha kul, tillsammans. Det som gör det så tragiskt med alla bråkande familjer är att om de tjafsar så mycket när det är meningen att det skall ha roligt, hur har de det inte då en vanlig sketen torsdag, när alla är stressade?

Äh, det här kanske låter hur pretto som helst...

Hursomhelst, det är en anledning att vi inte är jätteförtjusta i den typen av ställen. TROTS att det är hur kul som helst att åka!!! Och åkte det gjorde vi. Jag hade premiär både på Balder och Kanonen (jag sa ju att det var LÄNGESEDAN vi var där). De var skithärliga båda två iallafall!

Sonen åkte som en tok, även om han var lite förundrad över att han var för liten för att åka allt. Han tyckte nog att det var lite snopet för de två senaste somrarna har vi ju varit på Skara Sommarland och där får han ju åka allt. Iallafall hade vi tre barn som däckade i bilen när vi åkte hem, vilket egentligen inte är helt fel. Nu kom de i säng i hyfsad tid, och kommer förhoppningsvis (beroende på hur trött den slappa modern är) upp ganska tidigt imorgon. Det är verkligen hög tid att försöka vända tillbaks dygnet igen. Tjejerna börjar skolan på torsdag igen och jag börjar nästa vecka, så då är det tidiga mornar för sonen igen med. Men jädrans vad många härliga sovmornar vi har haft i sommar!

Bestämde oss hastigt och lustigt för att åka till kusten i förmiddags. Sådär helspontant. Fick med mina föräldrar och vi gick från beslut till avfärd på en halvtimme ca. Snabbt marcherat med andra ord!

Stället vi åkte till ligger 1timme och 45minuters resväg plus 30 minuters promenad ut över  klipporna. Familjens favvoställe sedan drygt 40 år tillbaks. Min mormor och morfar travade ditut på den tiden de levde. Jag och maken har inte varit där på snart tio år, men barnen var där senast i våras med deras mormor och morfar. För att komma till detta alldeles speciella ställe måste man promenera enligt konstens alla regler. Bland annat (håll i er nu...) så har alla familjemedlemmar sin alldeles egna speciella sten som alla måste trampa på, eller vila på, eller vicka på, eller något annat tokigt. Även min mormor och morfars stenar måste man trampa på.

Maniska tvångstankar eller en kul grej? Gränsen är hårfin...*tsss*

Iallafall så fick vi en helt fantastisk eftermiddag (var inte på plats förrän halv två). Solen värmde gott och badet var absolut ett av sommarens bästa!Kommer att leva på den här dagen när det är som gråast och tristast i vinter. *L*

 Mormor och sonen promenerar utåt

 Jag trampar (och vickar, precis som man skall) på lillebrors sten.

 Badabadabada

 Mormor och yngsta dottern vann dagens badliga med tre dopp vardera!

 Åh, vilken dag!

Inför mitt långalånga sommarlov hade jag lovat mig själv att träna riktigt mycket. Sådär mycket som man vill träna med aldrig riktigt hinner med.

Så blev det inte...jag har knappt tränat någonting på hela sommaren.

Men...

Varje dag på lovet har jag sköljt mina tänder med flour. Heja mig! Åh, vad jag är bra!

Okej, nu är det åter bevisat. Jag är inte riktigt som jag skall...

Ikväll var jag på bio tillsammans med S och vi såg...Mamma Mia! Så nu har jag sett den 3 gånger på bio. Normalt eller?

Men jädrar vad bra den var (denna gången med *S*)

Förövrigt har vi tillbringat vår lediga dag på ett slappare än slappare sätt. Maken har läst, sonen har spelat sitt nya dataspel, yngsta dottern har varit med en kompis, äldsta dottern har surat och själv har jag legat på sängen och dagdrömt. Hela dagen. SÅ skönt!

Nu skall jag krypa ner i min sköna säng med min sköna tempurmadrass och sova den allra härligaste prinsessömn! Hoppas på lite ny skön energi i morgon!

Natti!

...på mig själv!

Har och har alltid haft en förmåga att reta på mig på folk. Jag jobbar ständigt på denna fula ovana och tycker mig kommit ganska så långt. Irriterar mig inte alls lika lätt längre...

Men ibland...

Så kommer det bara över mig, jag blir skitirro och på hur dåligt humör som helst...bara för att vissa inte är precis som jag tycker de skall vara. Fasen vad löjligt. Och sedan blir jag skitirro på mig själv bara för att jag retar mig.

Äh, nu får det vara bra! Snacka om att lägga energi på fel saker... 

Hämtar sonen på dagis vaje dag han är där. Vecka ut och vecka in, månad efter månad och varje dag känner jag samma lycka.

Dagen kan vara förövrigt vara pissig som bara den, men just den lilla stunden som sonen och jag kramas, pussas, säger att vi har längtat efter varandra och sedan vandrar småpratande hemmåt, då är jag lycklig. Jämt!

När flickorna var små hämtade jag i princip aldrig på dagis och som jag kunde längta efter det. Gissar att det är därför jag njuter till max över det nu. Även dagarna då han slänger sig storgråtande i famnen och hävdar att jag kommer alldeles för tidigt, eller när han tvärvägrar att klä på sig, eller bara är allmänt sur och grinig. Jag njuter från det att jag tittar på klockan och inser att det är dags att gå tills jag har hans armar runt halsen. För kram det får jag, hur arg han än blir på att jag kommer och stör honom när han leker som bäst.

Nu är det bara ett år kvar på förskolan innan det är dags för honom att börja skolan på riktigt. Gissar att saker och ting inte kommer att bli detsamma då. Så det gäller att njuta till max så länge det går. Varje dag!