...på mig själv!

Har och har alltid haft en förmåga att reta på mig på folk. Jag jobbar ständigt på denna fula ovana och tycker mig kommit ganska så långt. Irriterar mig inte alls lika lätt längre...

Men ibland...

Så kommer det bara över mig, jag blir skitirro och på hur dåligt humör som helst...bara för att vissa inte är precis som jag tycker de skall vara. Fasen vad löjligt. Och sedan blir jag skitirro på mig själv bara för att jag retar mig.

Äh, nu får det vara bra! Snacka om att lägga energi på fel saker... 

Hämtar sonen på dagis vaje dag han är där. Vecka ut och vecka in, månad efter månad och varje dag känner jag samma lycka.

Dagen kan vara förövrigt vara pissig som bara den, men just den lilla stunden som sonen och jag kramas, pussas, säger att vi har längtat efter varandra och sedan vandrar småpratande hemmåt, då är jag lycklig. Jämt!

När flickorna var små hämtade jag i princip aldrig på dagis och som jag kunde längta efter det. Gissar att det är därför jag njuter till max över det nu. Även dagarna då han slänger sig storgråtande i famnen och hävdar att jag kommer alldeles för tidigt, eller när han tvärvägrar att klä på sig, eller bara är allmänt sur och grinig. Jag njuter från det att jag tittar på klockan och inser att det är dags att gå tills jag har hans armar runt halsen. För kram det får jag, hur arg han än blir på att jag kommer och stör honom när han leker som bäst.

Nu är det bara ett år kvar på förskolan innan det är dags för honom att börja skolan på riktigt. Gissar att saker och ting inte kommer att bli detsamma då. Så det gäller att njuta till max så länge det går. Varje dag!