Känner mig lite lätt vilsen i mitt bloggande just nu. Har svårt att bestämma mig hur personlig jag vill vara och hur mycket jag egentligen vill dela med mig. Och hur mycket mina nära och kära vill att jag delar med mig. Känner att min blogg mer och mer börjar likna mellanmjölk...

Läser andras bloggar och blir oftast berörd av de som skriver öppet och ärligt. Vill också, men vågar inte riktigt ta språnget. Om jag skriver om äldsta dotterns sopiga lärare, kanske de läser här. Eller om jag dryftar mina politiska och existensiella åsikter, kanske grannen eller någon patient läser här...Oftast fegar jag ur av den anledningen.

Antar det beror på att jag inte riktigt har pejling på vilka mina läsare är (mellan 30 till 70 personer/dygn). Jag skriver gärna utlämnande om jag bara visste vem som läste. Vilket är ett fullständigt löjligt resonemang, eftersom själva meningen med bloggandet är att vem som helst kan läsa vad som skrivs.

Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta förvirrade inlägg, mer än att  jag är en fegis och tror tyvärr att folk får bilden av mig som mellanmjölk, vilket inte kunde vara mer fel....;-)

 

Malin

27 mars 2008 18:32

Det var ungefär så jag kände det. Plus att jag hade några läsare jag inte ville ha. Därför tog jag en bloggpause för att fundera på hur jag ville ha det. Men jag saknade bloggande nästan genast efter att jag skrivit klart det. Men tro ändå jag kom fram till hur jag skall göra på min.
Det du skriver skall kännas bra för dig. Vill du inte skriva öppet och "ärligt" som andra så gör du inte det. Vill du bara skriva om vad du äter till frukost så gör du det! Läsarna går inte att styra, skriv så som DU vill!
Lycka till!

http://blogg.aftonbladet.se/17375

 

Viktoria

28 mars 2008 11:40

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag vill inte heller bli för utelämnande eftersom jag vet att det finns bekanta som läser min blog. Fast samtidigt känns det skönt att behålla något för sig själv. Jag tror att jag skulle känna mig väldigt obekväm att skriva väldigt öppet även om jag vet vilka som läser, men det har nog mest att göra med att jag är lite "hemlig" av mig. :-)

Såg dig i tidningen idag! Lycka till med tränandet! Vad kul att du ska ge dig på att springa göteborgsvarvet. :-)

Ha en trevlig helg!
Kram

http://www.vikkitikki.com

 

Stina

28 mars 2008 13:58

Håller med till fullo. Jättesvårt att hitta balansen. Det har hänt att jag börjat skriva ett inlägg, för att helt radera det och gå från datorn, utan att skriva något alls. Vill inte att någon ska känna sig sårad, eller träffad eller något annat konstigt. Försöker skriva om mina framgångar/motgångar, lite roliga händelser inom familjen som inte är för utelämnande. Jag tycker din blogg är jättebra - en inspiration för mig som SSK-stud och verkligen för de som studerar och har familj. Är så fascinerad över hur du får all tid att gå ihop - träning, plugg, praktik, barn, man, övrig familj, vänner osv osv. Fortsätt så, så länge det känns bra! Förreseten så är det sjukt svårt att sätta pvk på äkta levande arm... Tycker jag. En kamrat har lyckats alla gånger. Jag hstack i alldeles för stor vinkel och var alldeles för nätt på hand = pvk sattes subkutant... Men nu är det fortsatt träning som gäller! Lycka till! kram Stina

http://www.phellor.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, jag försakar min gamla blogg för min nya. Det kanske inte är snällt att bara strunta i sin gamla trokänare, men just nu gör jag det ändå. Behövde en nystart. Ett roligt projekt tillsammans med min dotter. Och kul, det har vi! Kom gärna på besök! ...

Det var INTE alls min mening att göra er oroliga. Att skriva ett sådant  deppinlägg som jag gjorde förra veckan och sedan inte höra av sig på mängder av dagar. En del har ringt och varit nojiga som sjutton och jag tackar för all omtanke.   Hur är...

Om jag ärligt får säga vad jag tycker så är det liiiiite för mycket just nu. Febern ger inte med sig (3 månader nu), jag skall till Borås x2 denna veckan för olika undersökningar. Jag jobbar i helgen, vi har en 14-åring här hemma som inte är helt bal...

Vaknade utan (tjoho) feber i morse. Skuttade inte (men nästan) till jobbet. Jobbade på utav bara sjutton. Promenixade hemåt i solen. Hämtade upp Axel med medföljande kompis på fritids. Tog vägen förbi affären och handlade. Gick hem plockade upp maten...

I fredags när jag kom hem från jobbet låg ett brev och väntade på hallmattan. Ett stort, fint brev med handskriven adress, hur ofta för man sådana nu för tiden? I låg ett brev från min rara kusin. Ett brev som värmde ända ner i magen. Fullt av kärlek...